Jag är en individ som arbetar inom en struktur som arbetar
med individer som är drabbade av strukturer. Dessa individer förväntas ta eget
ansvar. Ni har säkert hört det många gånger.. det egna ansvaret, det egna
livet, valet..  Jag är den första att
skriva under på att vi alla har ett eget ansvar utifrån vår förmåga. Men vad
händer när jag inte kan ta eget ansvar eller motarbetas av de strukturer jag
lever inom? Vem tar ansvar för barnen? I skolan vill vi att socialtjänsten
skall ta ansvar när det är svårt, inom socialtjänsten vill vi att BUP skall ta
ansvar när det är svårt.  Vi duskuterar
ekonomi, försöker få någon annan att ta ansvaret. Alla vet vi vad som behöver
göras, vad barnet har för behov men sen kommer skuggan, ekonomin. Självklart
skall vi tänka ekonomiskt men frågan är om det är ekonomi att man idag inom BUP
inte har platser nog inom akutpsykiatrin för barn. BUP remiterar inte till
andra landsting för det kostar pengar. Vi vill alla att det skall bli bra för
utsatta barn och jobbar för det men vi stöter ofta på patrull hos varandra.  Skapar merarbete för varandra..

 Socialtjänsten har
det yttersta ansvaret och jag som socionom är villig att ta det men min önskan
är att vi samarbetar mycket mer än vad vi gör och tänk om vi kunde tänka
gemensamma lösningar utan att tänka på ekonomi?`

Varför är socialtjänstens barn inte prioriterade i
samhällsdebatten? Varför talar vi inte om det gemensamma ansvaret. Att över
200000 barn lever i fattigdom är en skam för ett samhälle som lever i överflöd.
Att fattigdom i sig skapar sociala problem är inte ett individuellt problem,
det är strukturellt. Vi behöver ha ett socialt arbete som jobbar både
individuellt och strukturellt. Det är vår skyldighet som socialarbetare att
lyfta de strukturella förhållandena. Att samhällets föreställningar om sociala
problem och utsatthet påverkar utsattheten. 

Många frågar sig varför socialarbetare inte är aktiva i
debatten. Jag tror att det finns många skäl till det. Vi förlorar oss nog ofta
i de individuella ärendena, vi är ofta ensamma i vårt arbete och mycket av vår
tid, engagemang och kraft går åt till att hålla ihop vår arbetssituation. Diskussionen
kring hur arbetssituationen och organisationerna ser ut lyser med sin frånvaro.
Det är lätt att påstå att det hänger på individen att det hänger på oss att
berätta. Men jag undrar om det verkligen finns ett intresse att veta? Bryr vi
oss som samhälle verkligen om de utsatta barnen? Eller vill vi hålla det ifrån
oss, tänka att det är någon annans problem?