Jag arbetar med socialt arbete och tycker att det är roligt och framförallt viktigt!

Efter att ha funderat på hur vi som arbetar med de barn och vuxna som lever i utsatthet skall få ut vår kunskap och vår syn på vårt jobb har jag beslutat mig för att börja skriva och dela med mig i bloggform.

Jag arbetar med barn och unga och brinner för mitt jobb. Att vara delaktig i livsviktiga processer och försöka att var ett stöd för de som har varit utsatta för trauma i livet är för mig ett viktigt och inspirerande arbete. Varje dag möter jag människor som vill göra gott och gör gott. Vi är många som stångar våra huvuden mot rigida organisationsformer och ekonomiska ramar. I dagsläget är de flesta socialkontor undrebemannade och överbelastade. Vi brinner för våra klienter och jobbar i ekonomisk motvind, budgetramar måste hållas. Trots detta får vi otroligt mycket bra gjort och många ungdomar får ett bättre liv via insatser som fungerar, via familjehemsplaceringar och via behandling. Ofta är vi många som är inblandade i ett barns liv då det finns skola, föräldrar, släktingar, bup, eventuella familjehem osv. Att samarbeta kräver tid och planering, tid för reflektion och processer. De barn och ungdomar som är aktuella inom socialtjänsten är de som har det svårast och som är i behov av mycket stöd i olika former. Vi som arbetar med dessa barn och ungdomar gör ofta ett bar jobb på bekostnad av oss själva i form av övertid som ligger lång över snittet. De processer vi dras in i är ofta tunga då barnens familjer ofta måg väldigt dåligt och ofta har olika former av missbruk och psykisk sjukdom. Det kräver mycket av oss som individer och professionella. Att då ha en organisation som ger stöd och skapar utrymme för att orka med är nödvändigt. Tyvärr ser det inte ut så överallt där vi arbetar. Många socialsekreterare byter jobb ofta, vissa kontor anser att man är veteran om man har jobbar i tre år. Att vi som arbetar inte orkar med drabbar våra klienter. Det drabba dem hårt, att vara 16 år och ha haft åtta olika socialsekreterare är inte ovanligt. Vad det gör med våra ungdomar i form av tillitsbrist osv det är svårt att veta. Men att bli sedd och kunna dela med sig av tankar och känslor är det som gör att våra insatser bli rätt och bra. Om vi inte kan komma nära våra klienter är det svårt att veta vilken hjälp som behövs. Idag går vi mer och mer mot att socialsekreterare utreder och lämnar över behandlingen till någon annan. Vi skall delegera, inte komma så nära för vi har så många som behöver våra insatser. Vi blir mer och mer administrativt inriktade och det sociala arbetet tunnas ut. Jag blev socionom för att jobba med socialt arbete. Jag vet att det är relationen som bär hjälpen och då måste våra organisationer och våra politiker skapa strukturer och möjlighet för att det skall vara genomförbart. Idag undrar jag ofta vem det är vi arbetar för? För våra klienter eller för att hålla de ekonomiska ramarna? Det svider i mig när jag tänker på hur våra resurser fördelas.  Hur barn och ungdomar sätts långt ned på prioriteringsskalan. Det vi inte gör idag kommer att kosta oss imorgon, både i forma av människoliv och ekonomi.