Idag har jag haft en fantastisk dag på jobbet. Ni vet en dag när allt klickar, folk går att få tag på och vi samarbetar på ett konstruktivt sätt. Jag har åkt bil med en kollega som jag samarbetar med och vi har haft spännande upplyftande och inspirerande samtal. Väl framme för att träffa vår gemensamma klient har vi ett riktigt bra möte. Allt fungerar så bra, barnet utvecklas och börjar må bättre. Kan tala om det som har varit och uttrycker framtidstro. Dessa dagar känner jag glädje och stolthet över det arbete som vi gör inom socialtjänsten. Våra insatser funkar, vi funkar och det blir bra. Att ha tid för reflektion och eftertanke gör underverk. Att samtala om vad vi gör och varför, att använda vår komptens och få kvitto på att vi är på väg åt ett håll som känns bra. Det är för mig yrkesglädje och stolthet. Jag är även glad över att jag lyckats få som jag vill i ett ärende och får följa ett barn trots att organisationen egentligen är strukturerad på ett sätt som gör att barnet skall byta socialsekreterare. Jag stångade lite och fick gehör, sånt ger också arbetsglädje. När vi sätter barnets behov i centrum och agerar utifrån det. Det är det jag gillar med mitt jobb, att det går att förändra det går att arbeta för något bättre. Det finns en massa folk som vill göra bra saker och arbeta tillsammans med och för våra klienter. Ibland är vi för trötta för att orka bråka hela vägen men när vi gör det så händer det saker. Idag är en riktigt bra dag så nu tar jag helg och känner mig nöjd!

Jag är en individ som arbetar inom en struktur som arbetar
med individer som är drabbade av strukturer. Dessa individer förväntas ta eget
ansvar. Ni har säkert hört det många gånger.. det egna ansvaret, det egna
livet, valet..  Jag är den första att
skriva under på att vi alla har ett eget ansvar utifrån vår förmåga. Men vad
händer när jag inte kan ta eget ansvar eller motarbetas av de strukturer jag
lever inom? Vem tar ansvar för barnen? I skolan vill vi att socialtjänsten
skall ta ansvar när det är svårt, inom socialtjänsten vill vi att BUP skall ta
ansvar när det är svårt.  Vi duskuterar
ekonomi, försöker få någon annan att ta ansvaret. Alla vet vi vad som behöver
göras, vad barnet har för behov men sen kommer skuggan, ekonomin. Självklart
skall vi tänka ekonomiskt men frågan är om det är ekonomi att man idag inom BUP
inte har platser nog inom akutpsykiatrin för barn. BUP remiterar inte till
andra landsting för det kostar pengar. Vi vill alla att det skall bli bra för
utsatta barn och jobbar för det men vi stöter ofta på patrull hos varandra.  Skapar merarbete för varandra..

 Socialtjänsten har
det yttersta ansvaret och jag som socionom är villig att ta det men min önskan
är att vi samarbetar mycket mer än vad vi gör och tänk om vi kunde tänka
gemensamma lösningar utan att tänka på ekonomi?`

Varför är socialtjänstens barn inte prioriterade i
samhällsdebatten? Varför talar vi inte om det gemensamma ansvaret. Att över
200000 barn lever i fattigdom är en skam för ett samhälle som lever i överflöd.
Att fattigdom i sig skapar sociala problem är inte ett individuellt problem,
det är strukturellt. Vi behöver ha ett socialt arbete som jobbar både
individuellt och strukturellt. Det är vår skyldighet som socialarbetare att
lyfta de strukturella förhållandena. Att samhällets föreställningar om sociala
problem och utsatthet påverkar utsattheten. 

Många frågar sig varför socialarbetare inte är aktiva i
debatten. Jag tror att det finns många skäl till det. Vi förlorar oss nog ofta
i de individuella ärendena, vi är ofta ensamma i vårt arbete och mycket av vår
tid, engagemang och kraft går åt till att hålla ihop vår arbetssituation. Diskussionen
kring hur arbetssituationen och organisationerna ser ut lyser med sin frånvaro.
Det är lätt att påstå att det hänger på individen att det hänger på oss att
berätta. Men jag undrar om det verkligen finns ett intresse att veta? Bryr vi
oss som samhälle verkligen om de utsatta barnen? Eller vill vi hålla det ifrån
oss, tänka att det är någon annans problem?

Jag arbetar med socialt arbete och tycker att det är roligt och framförallt viktigt!

Efter att ha funderat på hur vi som arbetar med de barn och vuxna som lever i utsatthet skall få ut vår kunskap och vår syn på vårt jobb har jag beslutat mig för att börja skriva och dela med mig i bloggform.

Jag arbetar med barn och unga och brinner för mitt jobb. Att vara delaktig i livsviktiga processer och försöka att var ett stöd för de som har varit utsatta för trauma i livet är för mig ett viktigt och inspirerande arbete. Varje dag möter jag människor som vill göra gott och gör gott. Vi är många som stångar våra huvuden mot rigida organisationsformer och ekonomiska ramar. I dagsläget är de flesta socialkontor undrebemannade och överbelastade. Vi brinner för våra klienter och jobbar i ekonomisk motvind, budgetramar måste hållas. Trots detta får vi otroligt mycket bra gjort och många ungdomar får ett bättre liv via insatser som fungerar, via familjehemsplaceringar och via behandling. Ofta är vi många som är inblandade i ett barns liv då det finns skola, föräldrar, släktingar, bup, eventuella familjehem osv. Att samarbeta kräver tid och planering, tid för reflektion och processer. De barn och ungdomar som är aktuella inom socialtjänsten är de som har det svårast och som är i behov av mycket stöd i olika former. Vi som arbetar med dessa barn och ungdomar gör ofta ett bar jobb på bekostnad av oss själva i form av övertid som ligger lång över snittet. De processer vi dras in i är ofta tunga då barnens familjer ofta måg väldigt dåligt och ofta har olika former av missbruk och psykisk sjukdom. Det kräver mycket av oss som individer och professionella. Att då ha en organisation som ger stöd och skapar utrymme för att orka med är nödvändigt. Tyvärr ser det inte ut så överallt där vi arbetar. Många socialsekreterare byter jobb ofta, vissa kontor anser att man är veteran om man har jobbar i tre år. Att vi som arbetar inte orkar med drabbar våra klienter. Det drabba dem hårt, att vara 16 år och ha haft åtta olika socialsekreterare är inte ovanligt. Vad det gör med våra ungdomar i form av tillitsbrist osv det är svårt att veta. Men att bli sedd och kunna dela med sig av tankar och känslor är det som gör att våra insatser bli rätt och bra. Om vi inte kan komma nära våra klienter är det svårt att veta vilken hjälp som behövs. Idag går vi mer och mer mot att socialsekreterare utreder och lämnar över behandlingen till någon annan. Vi skall delegera, inte komma så nära för vi har så många som behöver våra insatser. Vi blir mer och mer administrativt inriktade och det sociala arbetet tunnas ut. Jag blev socionom för att jobba med socialt arbete. Jag vet att det är relationen som bär hjälpen och då måste våra organisationer och våra politiker skapa strukturer och möjlighet för att det skall vara genomförbart. Idag undrar jag ofta vem det är vi arbetar för? För våra klienter eller för att hålla de ekonomiska ramarna? Det svider i mig när jag tänker på hur våra resurser fördelas.  Hur barn och ungdomar sätts långt ned på prioriteringsskalan. Det vi inte gör idag kommer att kosta oss imorgon, både i forma av människoliv och ekonomi.